2 - 0

Gil nickar in 1-0.

Det var mycket med det tredje.
Det var den tredje månadens tredje dag, och i tre grader och regn skulle IK Sleipner spela försäsongens tredje match, mot en tredje seriekonkurrent som kommit underifrån i seriesystemet.
Förutom att vinna skulle vi försöka svara på en del frågor spelet i de båda föregående matcherna lämnat.

Vi lyckades med det första - och med tre matcher spelade har vi klarat av etta, kryss och tvåa. Vad de där frågorna anbelangar har de kanske tillfälligt glömts bort mer än besvarats.

Sleipner öppnade piggare än mot Lindö och Mjölby, och Skärblacka tvingades inledningsvis ligga lågt med fem man i försvaret. Trots det var det vi mer än de som svarade för att de fortfarande höll nollan en kvart in, eftersom det slarvades en del med detaljerma; vi tycktes lida av viss fördröjning i fråga om att både slå och sedan reagera på en slagen passning. 
Men istället för att ge efter för frustrationen som ligger precis under ytan när det nästan - men bara nästan- går, och börja hänga med huvudena trampade Sleipner på. Johan Andersson, som fungerade som wingback med Charlie Sjöblom Johansson på motsatt sida i ett 3-5-2,  styrde mycket av spelet från högerkanten, särskilt då han började stanna kvar på offensiv planhalva och inte behövde gå ner för att hämta boll. Andersson lyckades behålla aggressiviteten utan att den för den delen fick ta överhand och bli till ilska.
En annan som utmärkte sig under första halvlek var Mohammed Abdulmajeed, som gjorde sin första match från start för Sleipner. Artonåringen var överallt på planen, och inblandad i det mesta.
Efter att ha pressats tillbaka i tjugofem minuter började Blacka lacka ur. Möjligen något trötta på att bli avbrutna varje gång backlinjen skulle försöka lägga grund för något konstruktivt började de slå ut bollarna, stressrensa - och det var just en sådan stressrensning som låg bakom 1-0 då Sleipner i den 26:e minuten vann en hörna.
Bylent Halili slog - och Gil Vinicius nickade in ledningsmålet.
På uppsnacket precis innan avspark hade Simon Dogan uppmanat laget att skjuta även om det inte var "öppet mål" med tillägget: ibland får man med sig ett inkast, en hörna.
1-0 känns som ett resultat av just den anmodan.

I andra halvlek gick vi ner till fyrbackslinje. Kapten Calle Appelquist hoppade in som mittback jämte Gil, och Charlie Sjöblom Johansson tog vänsterbacksrollen.
Som förväntat öppnade Skärblacka med press, men de hölls i schack av ett hemmalag som var betydligt mer återhållsamt än under de första 45 minuterna.
Hugo Lundin - till vardags i IK Sleipner U19 - gjorde A-lagsdebut med den äran.
Överlag var det här den händelselösa halvlek som vi bjudit på som inledning mot Lindö och Mjölby. Tempot var lågt och idéerna inte jättemånga, men vi försvarade oss bra och det var först mot slutet som Jonathan Erlandsson fick göra ett par riktigt bra räddningar i snabb följd, och visa att han inte stått och tänkt på annat.
Inhopparen Linus Lagerlund fastställde slutresultatet precis i slutet av matchen då han fångade upp en frispark från Bylent Halili som parerats av ribban.
Mycket mer än så var det inte. Och inte mycket mindre.

Sleipner är fortfarande ett enhalvlekslag men det är inte lika jobbigt när det står 2-0 till oss på tavlan.
Arbetsmoralen i laget var betydligt bättre idag, och det var skönt att få vinna.
Det här var den sortens vinst som närmast kan liknas vid hur det måste ha känts om man fick håven full av kattguld istället för riktigt om man - låt säga - deltog i någon Klondikesk guldrush för hundrafemtio år sedan. Kattguld är fint och det glittrar i sol och i regn som vilket guld som helst, och det finns alltid de som kommer ta det för riktigt så länge de inte vet bättre.
Det här laget är inte kattguld men det såg ut som det idag. Och det är ändå bättre än sand, som vi var mot Mjölby, eller gråsten och kvistar som mot Lindö.