2 - 1

Bylent Halili gjorde säsongens första mål. Bild från cupmatchen i Valdemarsvik.

Vi har pratat om det hela veckan. Längre än så. Att det är det här vi laddat för - och det är det ju. 
Vägen tillbaka, liksom. 
Vid början av vägen tillbaka stod en ganska liten buss och väntade på oss då vi kom ut från omklädningsrummet. IK Sleipner Norrköping. Några skrattade, några suckade, alla fick bli kreativa när utrustningen skulle stuvas in, säten delas upp och AC:n startas för det blev snart varmt i trängseln.
Men stämningen var god. 
Det fina med sådana här missräkningar är att de ger upphov till en del munterhet.
Vägen till Högsby är lång och krokig och fastän vi blev så sena att vi fick hålla matchgenomgången i farten kändes det som att det gick ganska snabbt att ta sig dit ändå. Annat var det på vägen hem. Vägen hem var tre gånger längre och då var det knappt någon trafik ute längre och alla Söderköpings rödljus var gröna.

Frövi IP ligger på en ö, förklarade en av herrarna som stod vid sidan av och tittade på då lagen värmde upp för mig. 
- Det trodde du inte va?
- Ja, nej.
- Ni åkte över två broar för att komma hit. 
Han pekade och visade var jag kunde gå runt för att titta på hur Emån ringade in den här lilla biten mark vi skulle förlora säsongspremiären på nittio minuter senare.
Det är en fin plats. En naturgräsplan omgiven av tallar, björkar och stenar man borrat bräder i och gjort till bänkar. Solen var framme och det blåste kallt.

Planen för Sleipner var aldrig att komma hit och spela skönspel. Det visste vi skulle bli svårt givet motståndets tunga defensiv och vår ovana vid naturgräs.
Vi skulle "bara vinna". Det behövde inte se bra ut.
Uppmaningen till spelarna var att ligga nära hela tiden, ligg på dem, gå in med attityd. Och ge för allt i världen inte bort några hörnor. Högsby IK är erkänt skickliga på fasta.
- Vi ska vara raka i våra uppspel, sa Simon Dogan. Lite "primitiva".
Det gick utmärkt den första halvtimmen.
Presspelet var bra, defensiven satt, det tog Magnus Skarp två minuter att presentera sig för domaren. (Det var den senare som höll räkningen. Lite passiv-aggressivt sökte han mana Skarp att "lugna ner sig" eftersom det "bara gått två minuter" på vilket han snabbt fick svar på tal.)
Laith Etawi och Kasper Ringqvist var påpassliga på mitten och bra på att hela tiden hitta positioner. Det kändes som att ledningsmålet inte var långt borta nu - och i artonde minuten sköt Bylent Halili 1-0 till IK Sleipner.
första halvlek avslutades planenligt.

Men så blev det sådär igen.
Att något hände när vi kom ut i andra. Vi har sett det förr; mot Valdemarsvik i cupen och nu senast mot Eskilstuna i genrepet.
Plötsligt stämde ingenting längre. Energin hade stelnat till i vinden och initiativen med den och allt eftersom minuterna gick började vi tänka att vi nog "får vara tacksamma" om 1-0 står sig.
Det är aldrig en bra plan att gå ut och bevaka ledning så tidigt och det var heller inte ambitionen vi hade, men det var så det blev.
Och sådant straffar sig alltid.
Hemmalaget Högsby malde på och fick snart lön för mödan. 
1-1 kom efter en frispark som nickades in och riktigt vad som hände när 2-1 kom då tio minuter återstod såg vi inte från bänken. Rätt vad det var började publiken klappa händerna och som bortalaa spontansvär man lite och fattar att det inte är bra.
Det var det inte heller. 
Högsbys spelare hade utnyttjat ett missförstånd i Sleipners försvar och skadeskjutit oss.
Vi försökte pressa på lite för kvittering men den kom inte.

- Det var lite för många som slarvarade lite för mycket med sina arbetsinsatser, sa Simon Dogan på bussen hem. Vi har en del riktigt höga toppar och borde skaffat oss en större ledning tidigt - för sen dippar vi rejält och det är det vi förlorar på. Vi gör en bra första halvtimme - och så tappar vi allt. 
Det här får bli en väckarklocka för det är såhär det kommer att se ut. Det är ingenting som kommer gå av sig självt. Vi kommer behöva kriga och det var bra att vi fick se det direkt om man ska försöka ta med sig något positivt ur det här.
Nu gäller det att genast ladda om och visa vad vi går för mot Eneby på lördag.

Ja, vad annat återstår att göra än att spotta i nävarna och komma igen?
Låta det här, den här eländiga premiärförlusten i vår längsta bortamatch, vara den typ av missräkning - eller urladdning - som man bara tllåter sig råka ut för en gång.
En fool me once, shame on you - fool me twice, shame on me-situation.