3 - 0

Laith Etawi inledde Sleipners hemmamålskytte i serien 2019 med sin drömträff.

Vi pratade mycket i krigstermer inför hemmapremiären. Östgötaporten var vår borg, de var inkräktare, vi var krigare och kommendanter och väna inte så jungfruliga jungfrur, och vi skulle inte inte bjuda på en decimeter av något. Uppsnacket närmade sig epiken.
Dey behövdes förmodligen.
Ibland måste man ta till den för att få någon rätsida på verkligheten.
Om verkligheten var det vi såg i Högsby (det var det inte, det var en skärva av den) var det inte verkligheten vi behövde, det var dikten; krigarna, forten, jungfrun, fienden.
Fienden kom från norr idag, hela vägen från norra Norrköping hade de tagit sig för att bryta sig in på Östgötaporten och störa påskfriden och solen och alla de 181 själar som förstått vad som är viktigare än grillning och traditionella släktmiddagar och tagit sig hit för att se på.
Och de gjorde det...ganska bra.
I alla fall till en början.

Efter nederlaget i Högsby valde Simon Dogan att testa justera lite i startelvan. Mikael Celion kom in som vänsterback istället för Calle Appelquist som flyttades högre upp i banan. Johan Andersson tog wingbacksrollen på högerkanten.
- Eneby är inte det starkaste laget mentalt, sa Dogan i omklädningsrummet strax innan. Pressa dem hårt. De kommer inte palla trycket så länge.
Men så är det det där med premiärer och derbyn och nerver.
Allt det där som vi förpassar lite åt sidan eftersom det inte går att väga och mäta och räkna.

Första halvlek blev inte den aggressiva anstormning mot angriparna som vi bestämt att det skulle bli, utan ett överretat ställningskrig. Det var tempofattigt och tjurigt och förstås alldeles fantastiskt. Ett gammaldags fotbollsderby där skönspel och flärd är bortputsat och bara det rena, råa, oförfalskade finns kvar.
Ingen gjorde mål.
Båda lagen har några möjligheter, men det är för stressat för att det ska leda någon vart. I perioder känns spelet alldeles för centrerat i mitten där det är trångt och snårigt, medan det finns stora ytor på kanterna ingen nyttjar.

I andra halvlek har det hänt något. 
Kanske är det Eneby som lagt allt krut på att visa att de verkligen var erövrare att räkna med redan från avspark och inte har ork över att pressa så högt som de ändå gjorde under stora delar av första halvlek. Kanske är det Laith Etawi som skadeskjuter dem då han efter nio minuter tröttnar på att ingenting händer, tar saken vid egna fötter och drar iväg ett praktfullt skott en sådär tjugo meter utifrån - och som landar bakom Molgan Vester i Enebys mål.
Det är ett drömmål.
Utifrån ser det ut som att det kommer från ingenstans, så som drömmar gör; den människa finns inte som minns där de börjar, plötsligt befinner man sig bara mitt uppe i dem.
Och plötsligt har vi - laget som de senaste veckorna sjunkit ihop efter paus - tagit ledningen i andra halvlek.
Nervositeten vaknar till liv då Eneby försöker resa sig snabbt och kontra men energin finns inte riktigt kvar hos gästerna, och Sleipner håller dem väl i schack.
2-0 kommer i 79:e minuten då inbytte Magnus Skarp skottpassar Bylent Halili som överlistar Vester och slutligen, med en minut kvar av ordinarie speltid, får Daniel Källsholm vara den som drar upp vindbryggan med sitt 3-0.

Det är egentligen inte ett resultat som speglar matchbilden (när speglar någonsin resultat matchbilden?). Sleipner körde inte över Eneby; men vi körde bort dem från vår borg, vår påsk, vår sol och våra 181 förnuftiga på läktaren. 

- Det är riktigt skönt att få vinna, säger Simon Dogan efter matchen. Jag tycker första halvlek är lite nervig och ofokuserad. Eneby är heta. De ger oss inte tid eller ro att bygga upp vårt eget spel, och vi blir stressade. 
I halvtid pratar vi om att vi måste involvera våra wingbacks mer, och involvera Laith Etawi och Kasper Ringkvist mer i uppspelen. Och det här tycker jag vi får gehör för.
För vi gör en riktigt bra andra halvlek och får med oss tre efterlängtade poäng.
Det känns som en sådan match som den som gör första målet vinner, och därför är Laiths mål otroligt viktigt. Att det kommer så tidigt som det kommer. Sen låter andra målet vänta på sig ganska länge och Eneby får ett par farliga lägen, särskilt på fasta situationer. Vi borde ökat på ledningen tidigare. Vi hade ett ypperligt läge då deras målvakt går in och gör en imponerande dubbelräddning på både Johan Andersson och Kasper Ringqvists skott.
Det är flera personer som utmärker sig positivt idag men jag vill särksilt nämna Gil som styr och ställer i försvaret, Johan Andersson som inte slår bort en enda passning, Laith och Kasper som får ordning på mitten och också Igge Malki som tar till sig av det vi pratar om under halvtidsvilan och går in och dominerar i andra.
Det är förstås otroligt skönt att få vinna med tre mål, och att dessutom få hålla nollan.
Jag har en känsla av att det är såhär det kommer se ut ganska ofta. Många av de lag vi möter kommer bestämma sig för att visa vad de kan och ta ut sig i första halvlek. Så det gäller att vi tar med oss det här ifrån nu och lär oss att vara lite kyliga, och våga vänta ut deras anstormning i inledningen.
Vi bygger vidare på det här.