0 - 1

Bylent Halili sköt segern till Sleipner.

Vi var tillbaka på Fastighetsteknik Arena. Där spelade vi vår första match 2019 en varm men blåsig februaridag för inte jättelänge sedan. Den gången var det tretton grader varmt, idag var det sjutton. Och det var vindstilla för att vara i Lindö vilket betyder att det blåser någonstans mellan 8 och 10 meter per sekund.  Det var lite konstigt. Att det inte var hårdare vindar, tyckte vi när vi satte oss på bänken och det tyckte domaren med för i sann derbyanda fick han fart på blåseriet vad det led. Nåja.
Sist vi var här slutade det 1-1. Vi lyckades ta ledningen och tappa bort den och sådant glömmer man inte bara för att det "inte räknas" när det är träningsmatch och för att tiden går.
- Lindö är ett krigarlag, sa Simon Dogan inför matchen. De ser oss lite som storebror, och nu kommer vi till deras hemmaborg. De har allt att vinna. 

Vi visste att de skulle gå ut hårt i början, liksom Eneby gick ut hårt i början. Ta ut sig, utan att riktigt förstå att det är det de gör. Hoppas ta ledningen medan de orkar.
Eftersom vi bestämt oss för att inte ligga stilla i våra positioner och vänta på att de ska bli trötta (det är lika riskabelt som det är...tja, tråkigt) blev det snart trångt och snårigt och tjurigt på mitten. 
Domaren hade problem med att lägga nivån vilket genast fick spelare ur båda lagen att börja tänja på gränserna. Blåste han inte på något testade de det och litie till och snart var det visselorkester.
Planen att öppna upp en korridor mellan Lindös backlinje och mittfält i vilken Laith Etawi och Kasper Ringqvist skulle få härja loss bordlades tills vidare; merparten av första halvlek hade första världskrigskaraktär så till vida att båda lagen mest flyttade runt sina skyttegravar.
När Bylent Halili till sist lyckades skadeskjuta hemmalaget hade det gått 42 minuter. Den möjligheten uppkom sedan Daniel Källsholm vunnit boll ganska långt nere på planen och hittade Johan Andersson ute till höger. Andersson slog en genomskärare som lyckades passera Ignatius Malki och istället, som en hemsökande missil, nådde fram till Halili som sköt med vänstern, och så kunde vi gå ut och andas in i omklädningsrummet.
Utandningen skulle låta vänta på sig.
Det finns inte mycket som är jobbigare än att leda med 1-0.

- Jag vet inte hur jag ska överleva året ut om alla matcher ska se ut såhär, sa Fredrik Turesson då vi gick tillbaka ut. 
Vi hade pratat om tålamod i pausen. Tålamod. Det får inte bli som sist vi var här. Det får inte blir som i Högsby. 
Vi måste hålla ihop detta nu. Det var vad alla repeterade som ett mantra.
Och så gick det fyra minuter in i andra och så fick Gil Vinicius sitt andra gula, och fick lämna planen.
Det här ledde till att vi snabbt tvingades ändra om formationen från 3-5-2 till 4-4-1 med Källsholm ensam på topp, Bylent Halili på högerkanten och Johan Andersson som mer renodlad högerback. Igge Malki fick gå av, och Roni Bermal komma in för att stabilisera defensiven.
Och det gick bra.
Lindö försökte förstås gjuta olja på vågorna från sitt numerära överläge, men de hade tröttat ut sig ganska bra och klarade inte av att få med sig särskilt mycket.
Kasper Ringqvist och Daniel Källsholm vann duellerna och såg till att de gulklädda aldrig kunde etablera sig med bollen. Till deras heder ska sägas att de inte för en sekund slutade att försöka.
Lindö gav inte upp. 
Inbytte Magnus Skarp var alltjämt den som var närmast att göra mål i andra. Att hans frispark som först tog i undre delen av ribban och sen studsade på Lindös målvakts rygg lyckades hamna utanför mål är ett brott mot naturlagarna.
Och även om andra halvlek inte var på långt när en lika snårig historia som första, och inte heller någon chansparad, så var det precis så ickeofarligt som det ska vara i ett nervigt derby som man råkar leda med 1-0 (dvs man orkar knappt) ända tills domaren till slut satte pipan i munnen för sista gången den här kvällen och blåste av både matchen och sänkte vindstyrkan på Fastighetsteknik Arena, från stark till frisk.

- Det här var ett ställningskrig, sa Simon Dogan då vi åkte hem. Det smäller mycket, det är många dueller, det är inget skönspel men bra derbykänsla. Vi visste redan innan matchen att Lindö är ett bra lag och nu fick vi det återigen bekräftat. De kämpar på så länge de känner att matchen lever, och en sån här match lever till sista tilläggssekunden. De kommer att ta många poäng i år, det är jag övertygad om.
När vi får igång vårt spel har de lite svårt att hänga med, men vi slarvar och vi sätter verkligen inte 10/10 av de passningar vi borde sätta. Och då ställer de om direkt. Det kan snart straffa sig.
Vi får göra det första - och enda - målet och det är klart att det tillför viss energi, men sen får vi den där utvisningen tidigt i andra (Lindö får också en man utvisad i 78') och då tvingas vi överge delar av matchplanen och fokusera på att försöka inte bjuda till alls. Och det tycker jag vi gör bra. Här vill jag lyfta Roni Bermal lite särskilt, som kommer in och är hur lugn som helst. Han är snabb och lyhörd och följsam. Det är inte lätt att bytas in som försvarare men han gör det otroligt bra.
Jag tycker också att Mikael Celion har en bra kväll. Det här är hans andra match i år och han förvaltar hela tiden bollen väl, tar många smarta beslut.
Daniel Källsholm sliter fantastiskt. Han är vår stora bollvinnare. Han har fysiken med sig och klarar av att hålla i bollen mot Lindö, som har en del större killar.
Men framför allt vill jag säga något om Kasper Ringqvist. Han gör sin bästa match såhär långt i år. Det är en mycket förnuftig fotbollsspelare och det syns här. Han tappar inga bollar. Han slår inte heller bort några bollar; han gör en massa bra genombrottspassningar och är fantastisk i både sitt offensiva och defensiva arbete. Kappe sliter hårt varenda sekund. Riktigt smart genomförd match av honom.
Vi krigade till oss den här segern. Vi gjorde jobbet. Vi höll ihop. Återigen viktigt att få hålla nollan.

Det ska inte vara lätt att göra mål på Sleipner.