1 - 0

Det blev en motig dag för Sleipner i Skärblacka.

Det skulle bli ett krig, det visste vi. När vi pratat om Skärblackamatchen har vi pratat om den som man pratar när man pratar om krig, och vi har - det måste man trots allt för annars ger man sig inte ut, inte i krig, inte i kärlek och inte på planen - utgått från att vi ska ta hem det. Inte enkelt, absolut inte. Men. Lite mörbultade, lite tilltufsade tänkte vi oss ändå att vi skulle få sjunga segersången i omklädningsrummet nere  i källaren på Skärblacka IP omkring 16-tiden. 
Och sen skulle vi göra som vinnaren gör: åka hem, dricka och skriva ner det som sen blir den sorts etablerade sanning vi kallar historia.
Men så blir det inte den här gången.
Den här gången är det förloraren som skriver.

Det började med att taktiktavlan åkte i backen när vi skulle packa ur bilen. Ett järtecken, sa jag och skrattade lite ironiskt och tänkte att det här kan de få håna mig för sen när vi vunnit, de där "tecknen".
Vi vet att de kommer trycka på från början så vi ska trycka på ännu hårdare, sa vi. Det kommer smälla och det ska vara vi som smäller. Vi vet att de kämpar så länge matchen lever men att de blir lite off så fort de upplever matchen som lite off - därför ska vi stänga av Blacka direkt. 
Jag tror vi trodde att det redan var gjort, för att vi "visste" det.
Men de hade gillrat en fälla för oss.
Vi såg den.
Och gick rakt in i den.

Hemmalaget öppnade - precis som vi visste att de skulle göra - med hög press. De tvingade ner oss på egen planhalva  och vi lät oss tvingas ner. Allt snack om att spela rakt och enkelt och dra isär deras "inte jättesmarta" backlinje och mittfällt, och lyfta, trampades ner i gräset av Blacka och där fastnade de planerna. 
Vi lyckades skapligt med våra enskilda markeringar, men vi tog inte det gemensamma jobbet; vi slog bort de fyra, fem första bollarna. Inget stämde.
Och här byggdes det snart frustrationen upp: vi hade ju räknat ut att det skulle gå såhär - så varför förmådde vi oss inte avstyra det? Det var som i Mario Kart, när man ser den där eländiga oljepölen i kurvan och tänker ah bra, där är oljepölen, den ska jag akta mig för. Och så kör man rakt in. Står stunnad och snurrar medan alla kör om.
När vi lyckades få fatt på bollen blev det som bäst lite för mycket individuellt kladd, och som sämst - det var det som hände oftast - blev vi av med den direkt igen.
Enda gången vi fick le lite i första halvlek (och skulle det visa sig, under vad som återstod av de sammanlagt 95 och en halv miuterna) var när Skärblackas reservmålvakt rusade in från bänken för att bära ut en groda som irrat in i slaget. Då hade det gått tolv minuter.
Vi hade en period omkring den tjugonde minuten då vi nästan lyckades ändra matchdynamiken. Då kom vi igång med passningsspelet, vi lyckades nyttja den under långa perioder helt vidöppna ytan i mitten och tänkte att nu har de fått leka av sig lite, nu trummar vi igång.
Och så gjorde de 1-0.
- Hade det där målet kommit när som helst i matchen förutom då hade jag inte haft några invändningar, säger Simon Dogan i bilen på väg hem.  Nu kommer det i den enda bra stund vi har i matchen, och de får göra det alldeles för lätt. Ett inlägg, och så är de tre mot en i vårt straffområde. Joachim Poikela har haft jobbigare dagar på jobbet.
När Blacka tagit ledningen går de in i ett kompakt totalförsvar.
Det är smart.
De har märkt att vi inte är i fas, att vi är frustrerade och ofokuserade - och de får oss precis dit de vill ha oss. Vi lyckas varken låsa upp fällan eller slå sönder den.

Andra halvlek ska bara spelas av, det har hemmalaget bestämt och det är deras krig nu, och deras lagar. 
Allt tar tid. Att resa sig upp, att hämta bollarna till inkast, att genomföra inkasten, målvaktens utsparkar, allt tar tid och ingenting händer.

Vi ser på medan vi förlorar.

- Det här var en smäll i trynet, säger Dogan sen. Och förhoppningsvis en väckarklocka och tankeställare. Det visar hur viktigt det är att verkligen reflektera över vad det är som gör att vi vinner fem matcher i rad, för det är inget maskineri som tickar på av sig själv. Vi måste fundera på varför vi vunnit - och varför vi förlorar såhär idag.
De kämpar hårt. De är villiga att göra vad som helst för att ro hem det här; de tjafsar, de maskar, de ligger hela tiden på gränsen, de gnäller - och vi lyckas inte resa oss över det. Vi lyckas inte vända det här till något vi kan dra fördel av.
Vi ligger för långt ifrån varandra med våra lagdelar - och mentalt. Vi tappar bollen centralt, vi spelar för krångligt och gör det för svårt för varandra. Vi pratar hela tiden om att vi inte ska försätta varandra i onödigt svåra situationer, och här kanske det inte är så mycket det vi gör som att vi tråcklar för mycket; men ett fel vi gör idag är att vi när vi hamnar i kniviga situationer inte heller lyckas hjälpa varandra ur dem.
Vi måste inse allvaret i det här, bli lite mer ödmjuka inför uppgiften. Vi måste ha självinsikt, och alla elva som går ut på planen och de som sitter på bänken måste vara 100% här, 100% fokuserade på den här uppgiften och bara den. Det går inte att ha fem, sex spelare som svävar iväg. 
Skärblacka slöt upp med elva man som alla var helt närvarande, och de gjorde ner oss, fastän flera stycken av dem kanske inte är "lika bra fotbollsspelare". Det är inställningen och sammanhållningen som vinner sådana här matcher, inte individuella prestationer och jag hoppas vi förstått det nu.

På onsdag är det match igen.
Då möter Sleipner Lindö FF (som omväxling) i Danske Banks cup.
Den matchen spelas på Östgötaporten onsdag den 22 maj klockan 19:00.