2 - 1

Typisk scen från Ceosvallen.

Efteråt försöker vi bena ut vad det var som hände. Vi har ett par timmar på oss. Utanför bussen finns bara svarta träd. De känns nära, vägarna är smala här. Det finns gott om rådjur. Vi stannar för ett.
Det finns massa rådjur här, ropar spelarna till chauffören.
Längst fram sitter ledarna. Vad var det som hände, frågar vi varandra och så skakar vi på huvudet och så suckar vi, så är vi tysta en stund och så upprepar någon frågan igen; vad var det som hände. Jag tror vi lämnat Linköping innan vi börjar prata om det.

Som vi nämnde inför matchen har Vimmerby gjort sig av med förre huvudtränaren Dragan Zivic och i hans ställe kompletterat ledarstaben med Johan "JC" Carlsson. För det här belönades man förra helgen med en seger mot Tenhult. 
Och nu med en mot oss.
Också Sleipner hade tvingats ändra lite på toppen. I Simon Dogans frånvaro (han är på jobbresa, inget annat, ingen anledning till oro här inte) tog Micke Lindskog över som huvudtränare för kvällen, och ledargruppen kompletterades med Martin Andersson. Vi hade fått strikta instruktioner att förhålla oss till och förutom det där med att tidigt försöka ta ledningen blev början ungefär som vi föreställt oss den; borträknat en detalj - den att huvuddomaren valde att inte ingripa då en av hemmalagets försvarare ogenerat plockade ner Michael Scheplers skott med handen i andra minuten - och vi borde enligt konstens alla regler haft en straff där.
Låtom mig eftersom den ändå står här alldeles vidöppen sparka in dörren: hade vi fått straff där och hade vi satt den hade det förstås "blivit en helt annan" matchbild. 
Nu växte Vimmerby istället ihop till en snårskog på mitten och vi trasslade helt in oss i den. 
Igge Malki blir hängande väldigt fri på kanten. Han får inget att jobba med. 
Vimmerby ligger otroligt lågt med sitt försvar.

Alla sitter fast i den centrala härvan. 
Då vi för en gångs skull lyckas vinna bollen högt upp skapas genast Sleipners bästa möjlighet i första. Kasper Ringqvist får iväg ett bra skott med yttersidan, men på något sätt lyckas hemmalagets målvakt tippa upp bollen i ribban. Det här, inser Vimmerby, får inte hända igen, och så stänger de igen, igen,  och så är ställningskriget till första halvlek slut.

I paus pratar vi om att vi måste bli snabbare i våra spelvädningar. De är trötta nu, de ser vi ju, säger vi, och det är med en helt annan energi som laget går ut i andra.
Nu kommer vi plötsligt fram mer på kanterna och genast börjar lägena uppenbara sig. Nu är Vimmerby lite nedtryckta och det blir ganska tjafsigt på planen. Nu, när vi lirkat oss ut ur deras fälla, blir det plötsligt nerv och passion i matchen. Det är härligt så länge det är vi som för, och det gör vi för det mesta.
Efter att ha dominerat i tjugo minuter får Sleipner äntligen utdelning då Ignatius Malki gör 1-0 från viss distans i sextiofemte. Om det målet bara kommit tre minuter in på tilläggstiden istället! Så mycket bättre det varit.
För när vi tagit ledningen slutar vi liksom spela lite.
Kanske är det för att vi varit så pass överlägsna i andra halvlek att det där ledningsmålet känns som segermålet som kom. Där. Så. Där kom det. Nu är det klart. Den satt skönt.
Men det är som om vår utandning blir till luft under deras vingar, för Vimmerby lyfter och bärs framåt, och nu är det de som har de farligaste chanserna.
Mikael Celion är en effektiv minröjare, han håller rent ganska länge, lugnt och metodiskt disarmerar han den ena Vimmerbytutmanaren efter den andra. Det känns tryggt att han är där och styr och ställer i försvaret.
Men så får de en frispark, och Simon varnade oss på förhand: Vimmerby är farliga på fasta situationer. Han hade inte fel. 
Bara tio minuter efter att vi tagit ledningen kvitterar de efter en frispark- Först touchar bollen på någon i bakre och sedan kommer den in i mitten där det är helt tomt, och något elände nickskarvar in den.
Vi lyckas inte häva oss upp över den situationen.
Några minuter senare gör de 2-1.
Liksom vi vann på tre bra minuter mot Torstorp sist vinner de på en sju, åtta bra minuter nu.
Hur kunde det få bli så?

Det här var ingen typisk Vimmerbymatch, säger en lokaljournalist jag pratar med efteråt. Vimmerby för två veckor sedan hade vikt ner sig efter 0-1.
Mmm.
När vi nästan kommit fram till bussen upplyser tre herrar ur hemmapubliken mig om detta: det är inte de som har störst bollinnehav som vinner matchen, det är de som gör mest mål.
Känns skönt att äntligen ha fått det förklarat för sig, i alla fall. Så att resan inte var "i onödan".

Vad hände, frågar vi, vad ska vi säga om det här ens?
Vi slutade spela.
Vi trodde vi vunnit när 1-0 kom men det här var ju inte något Golden goal-aktigt nittiotalsspektakel, det var en vanlig seriematch i division tre i Småland i slutet av maj, och Vimmerby krigade och tjafsade och tvekade inte att ta till en del tjuvnyp när det krävdes (vilket hedrar dem, de ville vinna - vi skulle vinna - och de gjorde det).


Precis innan vi lämnar Småland kör vi över ett dött rådjur som någon låtit ligga kvar mitt på vägen.
Det känns symboliskt, på något sätt.