Einar "Back-Pelle" Pettersson

Einar "Back-Pelle" Pettersson, dubbel SM-silvermedaljör för IK Sleipner

Einar Pettersson, född 1890, var inte bara medlem från 1903 fram till sin bortgång 1947, utan även spelare i A-laget i 17 år. Han debuterade 1909 och var även med när Allsvenskan startade 1924. Han spelade back, främst på en vänsterbacksposition, och fick därmed smeknamnet "Back-Pelle". Det sägs att ett brev från Amerika adresserat till "Back-Pelle" i Norrköping hittade fram, så hans smeknamn var nog vida känt.

Beskrivningen om "Back-Pelle" i en av Sleipners medlemstidningar var att det var en back av det gamla gardet. Spelar bra, lite het ibland men tappar aldrig sugen och är för det mesta i spelhumör, såvida skorna inte klämmer. Han äger det riktiga fighterhumöret vilket många gånger räddat Sleipners mål vid farliga situationer. Vad han borde vänja sig av med är detta oupphörliga uppsträckande av händerna vid offside, ty han får inte tro att domaren dömer efter hans kommando.

Inom fotbollen var höjdpunkterna deltagandet i SM-finalerna med IK Sleipner 1920 och 1921 och som gav två silvermedaljer till prisskåpet. För motståndet 1920 på Olympiastadion (Stockholms Stadion) svarade Djurgårdens IF. Stockholmarna vann matchen med 1-0 efter straffmål i 30:e minuten av Harry Sundberg.

Året därpå, 1921, var det så åter dags för finalspel på Olympiastadion. Denna gång föll laget mot IFK Eskilstuna med 1-2, detta trots att Bertil Kollberg givit Sleipner ledningen med 1-0 i andra halvlek. Eskilstunas mål gjordes i slutminuterna av Gösta Pettersson och Henning Olsson.

Signaturen P.*. skrev i Sleipners medlemstidning på 1920-talet om när han var och tittade på matchen mot Eskilstuna 1921.

Vi sutto på Norrköpingssektionen. Och bakom oss hörde vi på oförfalskad ”norrköpingske”: ”Kan du tänke dej, att Back-Pelle tog fritt klocka itt o va oppe på Idrottsparken o tränte”.

När Sleipner sedan gjorde första målet så hörde jag för första gången segerjublet. Det lät någonting mitt emellan en smärtfri tandutdragning och en ångvissla som gått i baklås. Och själv tjöt jag som en apekatt som fastnat med svansen i en svängdörr. Och när sedan Sleipner förlorade så grät jag alldeles, liksom de övriga på läktaren. Sedan dess är jag ohjälpligt fotbollsbiten och har varit på alla Sleipnerettans matcher.

Einar Pettersson var även med i styrelsen i 10 år som spelarnas representant och blev invald som Ständig ledamot i IK Sleipner 1923. Efter sin aktiva karriär tränade han flera lag (bl.a. Vimmerby, Västervik, Gamleby, Åtvidaberg, Valdemarsvik, Åby och Loddby) och hade då även i uppdrag att hitta bra spelare till Sleipner.

Yrkesmässigt arbetade han som flottare åt Holmen. Sleipner hjälpte till att ordna lägenhet i kvarteret Lyckan åt Einar. Man hjälpte dessutom till med möblemanget, som var märkta med IK Sleipner.

Hur klarade man då att försörja en stor familj och hur klarade man kommunikationerna utan bil på den här tiden? Jo genom att föreningskänslan och tillhörigheten i föreningen var så enormt stor så var samhörigheten både socialt och ekonomiskt alltid genomförbart. På 1920- och 30-talet samt under krigsåren klarade man detta med hjälp av idrotten.

Förutom fotboll var Einar även aktiv i gymnastik, där han blev DM-mästare 1919, och i simning. Han var tillsammans med Eskil Wadholm, Ivar ”Timus” Andersson, Einar Olofsson och Herman Wennman med i det Sleipnerlag som 1922 deltog i Strömsimningen.

Att ”Kalle-Jakob”, som för länge sedan lämnat de aktivas led, inte fick vara med i Strömsimningen kanske inte var så konstigt. När han fick frågan vilken sträcka han ville simma, svarade han ”Det beror på hur djupt det är till botten…”

IK Sleipners Historikgrupp

Läs mer artiklar från IK Sleipners Historikgrupp >>