Ishockey

De första trevarna att införa ishockeyn i Norrköping gjordes redan 1934 av IK Sleipners Einar Ohlsson, som var en varm anhängare av sporten. Efter en match med Sleipners bandylag mot Södertälje IF detta år, gjorde laget från kringlornas stad en uppvisningsmatch i hur ishockeyn spelades.

Det dröjde dock ännu till 1938 innan Sleipner bjöd ner AIK och Traneberg som spelade en träningsmatch inför 964 åskådare. Innan matchen höll Svenska Ishockeyförbundets ordförande Anton Johansson ett föredrag för publiken om ishockeyns regler och dess historia.

Den verkliga premiären för ett Norrköpingslags del ägde rum den 7/1 1938 mellan Sleipner och Hammarby. En match som vanns av Hammarby med 5-2 inför 373 personer i det kalla vädret Idrottsparken (-15 grader). Sleipners historiska premiärlag hade följande utseende: Willy Lundin (mv), G. Hermansson, Rupert "Rubba" Kindberg, Sven Andersson I, Sven "Bubbla" Andersson, Åke Liljeberg, Arne Hjertström, Allan Wijkander, Olle Hellergren. Sleipners första ishockeymål gjordes i andra perioden av Arne Hjertström och det andra i sista perioden av Sven Andersson I (en man som var före sin tid då han ordnade en böj på sin träklubbas blad genom att tälja med en kniv).

Samma år startade den första serien och i januari 1939 stod Sleipner som slutsegrare före NAIS, IFK Norrköping och GOIF Tjalve. Genom att det endast blev Norrköping som fick sin bana klar till säsongen 1938-39 så kunde endast en tävling arrangeras och det blev en lokal Norrköpingsserie. Denna Östergötlands första ishockeyrink var placerad i idrottsparkens nordvästra hörn, parallellt med Gamla tennishallen. 

Till nästa säsong, 1939-40, blev också banan i Linköping klar och det spelades två lokala serier, en i Norrköping och en i Linköping. Åter stod Sleipner som segrare i Norrköpingsserien.

Östergötlands första DM-segrare

1940 spelades Östergötlands första DM i ishockey. Sleipner mötte först Linköpings AIK i semifinal och vann med 5-1. I finalen ställdes man mot ärkerivalen IFK Norrköping och efter fint spel vann Sleipner med klara siffrorna 4-0. Sven "Bubbla" Andersson var rinkens kung och han stod själv för tre av de fyra fullträffarna.

Följande år gav inga större framgångar frånsett DM-titlar, 1944 (mot NAIS, 4-2), 1946 (mot IFK, 9-4), 1948 (mot Kenty, 4-3). Seriespelet var i div. II och som bäst blev det en andraplats 1946, 1947 och 1948.

1949 vann Sleipner div II (som endast bestod av 4 lag) och fick kvala till allsvenskan. Där blev det dock stopp mot Atlas Diesels IF. 

Invigning av "Månskensrinken" på Idrottsparken 1958

I början av 1960-talet värvades Runar "Kiosken" Söderström, Clarence Karlsson och Egon "Svitas" Hillgren från Gävle GIK till IK Sleipner. Året efter anslöt Valter Åhlén, svensk mästare i Gävle GIK 1957 och världsmästare och europamästare med Tre Kronor i Moskva samma år.

9 februari 1962 nåddes den högsta publiksiffran någonsin när 6 109 personer såg derbyt mellan IKS och IFK.

Åren som följde var IKS inblandade i toppstriden, men med åren blev resultaten sämre och publikintresset sviktade. Det blev dock seger i DM åren 1959 (mot Kenty, 4-1), 1961 (mot IFK, 8-1).

Vid DM-finalen 1966-67 mot Terra (vinst 6-2) kom det endast 745 betalande åskådare till matchen.

Sista Sleipnerlaget 1966/67

1967 beslutade de båda norrköpingsklubbarna IFK Norrköping och IK Sleipner att lägga ner sina ishockeysektioner. Istället bildades en ny förening: IFK/IKS. Rickard Fagerlund (senare mångårig ordförande i Svenska Ishockeyförbundet) blev lagets nye tränare. 

I folkmun hette IFK/IKS redan från början Vita Hästen (Vita från IFK och Hästen från Sleipner). Detta klubbnamn antogs också officiellt till säsongen 1973-74.

• Det fanns inga konstisbanor, varken med eller utan tak. För att träna på is gällde det att ta reda på när isarna bar på kärr och mindre sjöar. I helgerna och på kvällarna. Mörkret? Ljus fixades genom att bilarna kördes fram till iskanten och så fick strålkastarna stå på.

• Vid matcher och när en period var spelad ropade publiken unisont: "Kör direkt!" ett kort snack mellan ledarna: "Vad tycker Du?" "Vi byter sida och kör!" Till huttrande åskådares belåtenhet.

• Tidtagningen skötte ledarna med ett stoppur i fickan. När det började närma sig 20 minuter blev det en kort konferens. "Vad har du?" "18:50!" "Jag har 19:10!", "Vi tar 19:00?" "OK!"

• Lagen bestod oftast av en målvakt, två backar, sex forwards och kanske en "tionde man". Lagens bästa spelare, som t.ex. Sture Eriksson, Inge Byqvist i NAIS, Sven "Bubbla" Andersson i Sleipner och Åke "Bajdoff" Johansson i IFK, spelade i stort sett non-stop i matcherna. De gick väl ner och spelade back när deras kedja vilade.

• Utrustningen var annorlunda. Hjälmar, mun- och halsskydd fanns inte. På huvudet var det populärt med en enkel keps där skärmen kunde vikas upp. Men också olika typer av luvor förekom vilket gjorde det lätt för åskådarna att se vart idolen var på rinken.

• Ingen kunde skjuta slagskott. Tackla fick man bara göra på egen planhalva. Lagen bytte planhalva 10 minuter in på tredje perioden så väderförhållandena blev rättvisa.