75 år sedan första Svenska Cupfinalen

Överst t.v: Finallaget - överst th: Lagkapten Kalle Johansson tar emot pris av prins Gustav Adolf - nedre raden t.v: Silvermedaljen - nedre raden i mitten: "Palta" räddar - nedre raden t.h: biljett till cupfinalen

 IK Sleipner spelade final i den första upplagan av Svenska Cupen.

Under andra världskriget stoppades alla internationella matcher och för att få spela lite extra tillkom Svenska Cupen.

Den allra första finalen spelades den 26 oktober 1941 på Råsunda Fotbollsstadion i Solna. Sleipner hade tagit sig ända fram till finalen via segrar över Elfsborg (4-1),  Eskilstuna (4-3), Örebro (3-0) och Brage (3-2). I finalen mötte man Hälsingborgs IF, som också gick segrande ur matchen med 3-1, Matchen spelades inför 10 538 åskådare på Råsunda Fotbollstadion i ett regnigt och ruskigt höstväder som gjorde att hälften av den beräknade publiken stannade hemma. Råsundas gräsmatta hade förvandlats till en tvättsvamp där nästan varje steg gav ifrån sig ett klafsande ljud. Man hade bl.a. tvingats strö sågspån i målen...

IK Sleipner, som under våren trillat ur Allsvenskan och spelade i division II, bjöd Hälsingborg hårt motstånd. Det var dock skåningarna som tog ledningen i matchen. Sleipner gled emellertid ur Hälsingborgs grepp som en skicklig brottare och gick till energisk motattack och de fem randiga forwardsmännen arbetade frenetiskt och lyckades åstadkomma en hel rad farligheter. Sleipner pressade under cirka en kvart men HIFs målvakt Folke Friis knep alla de brännheta kulorna, särskilt bra på den från Curt Hjelm i 25:e minuten när han avlossade "säsongens skott".

Men det var istället HIF som kunde utöka till 2-0 i 40:e minuten på en diskutabel straff. Från läktaren föreföll Sven "Bubbla" Anderssons tackling som en tämligen tadelfri skuldertackling, men domaren ansåg att den inte var fullt lika juste utan tog till det hårdaste straffet. Publiken tjöt av ilska, ty den ansåg att domslutet var för hårt.

”Det var ingen straff” enligt Tore Keller. ”Vår back gjorde en juste tackling. Det är absolut obegripligt. Grabben kan ej hjälpa att han är hård i kroppen, ishockeytränad som han är. Det var enligt min åsikt en absolut juste skuldertackling. Synd att straffen skulle komma i ett så psykologiskt ögonblick. Vi borde haft kvittering just då HIF ökade till 2-0. Dom fick det målet till skänks av domaren”.

Även Hälsingborgs Knutte Kroon höll med om att domarens signal var förhastad: "Jag hade hunnit bollen igen och förresten var tacklingen juste." Domaren "Kopparn" Sjöberg sparng omkring med visselpipan i munnen, signalen kom spontant och utan omtanke så fort tacklingen ägde rum...

Hälsingborg gick sedan fram till en 3-0 ledning efter 8 minuter av andra halvlek. Man trodde det skulle knäcka Sleipners fighterhumör, men de kommo tillbaka. Redan efter 3 minuter sköt Gustav Wetterström ett skott som Hälsingborgs målvakt hejdade, men efter en stunds schabbel rullade ändå bollen i mål. Ett välförtjänt mål.

Under sista halvan pressade Sleipner hårt, men kedjan med Kurt Hjelm i spetsen fick inget andrum för skåningarnas försvar och HIF kunde hålla undan till slutsignalen. De 10 538 åskådarna hade fått uppleva en cupfinal som från 1:a minut till 90:e minuten varit utomordentligt välspelad utan att därför förlora något av sin säregna cupkaraktär.

Segrarna Hälsingborg fick motta Kungens pokal av prins Gustav Adolf under hurrarop och blomsterhyllningar. Men även Sleipner fick mottaga beröm efter sin väl genomförda match. Sleipner imponerade inte bara på stockholmspubliken utan även på det halvannan tusental norrköpingsbor, som bänkat sig i den glest befolkade betongborgen.

Cupfadern och initiativtagaren Ceve Linde sa i tidningen dagen efter: 

"Sleipner kom, besågs och besegrades, men en s e g e r vann dock de blåvitrandiga. Man besegrade p u b l i k e n, som måste ge sig på nåd och onåd inför den oerhörda energi- och kraftutveckling, som sleipnerspelarna utvecklade. Sällan haver man väl skådat ett mera konditionstarkt lag än det gäng som "Blacka" Adolfsson haft hand om denna höst. Varje man tog ut sig fullkomligt. Motståndarna lämnades aldrig någon ro. Sleipnergrabbarna satsade vilt i varje läge . . . slängde sig, trängde på, sprang efter, hängde med och offrade sig till den grad att publiken ovillkorligen rycktes med.

Vilken strålande framåtanda! Vilken jätteinsats av alla moraliska och fysiska krafter!

Att bli slagen under sådana omständigheter kan man tycka är bittert, men "Fiskarn" Jonsson och förresten hela Norrköping kan vara stolta över sina representanter! De ha visat huru ett genuint cuplag fightas to the bitter end. Det var i hög grad Sleipner, som "gjorde" matchen. . . gjorde den till den verkliga cupkamp, som svensk och stockholmsk publik så starkt längtat efter."

IK Sleipners Historikgrupp

Läs mer artiklar från IK Sleipners Historikgrupp >>